Stella kommer från Vitebsk |

– Mamma, får jag klippa Zlatan om vi inte går till frisören med honom? Stellas fråga är hur naturlig som helst. Men en bondkatt klipper man inte, han får sköta sig själv blir mamma Mias svar. Stella Österling kommer från Vitebsk i Vitryssland och hennes föräldrar adopterade henne 2002.

Stella är en glad elvaårig tjej som bor i Skälby strax utanför Stockholm. Hon tycker om tv-spel och shopping i storstaden, men fotboll är favoritintresset sedan flera år tillbaka. Det blir träning två gånger i veckan och matcher på helgerna ibland.

När jag besöker Mia och Stella Österling en solig men kylig onsdagsförmiddag går Stella runt med katten och kelar med honom. Hon har ADHD och medicinerar mot det. Funktionsnedsättningen har satt sina spår i en jobbig uppväxt. Vi talar om adoption, anknytning och ADHD. Mia tycker att många barn med diagnos behöver terapi.

– De behöver lära sig leva med ADHD och förstå varför man reagerar på ett visst sätt, säger Mia. Det är ju lite tabubelagt och det har ju alltid funnits besvärliga barn. Värst är det när man ser ADHD som en sjukdom.

Hon upplevde att det var svårt att få andra att acceptera att flickor kan ha ADHD. Tidigare var det så vanligt att mest pojkar hade det. I skolan har situationen ibland varit riktigt mörk.

– Skolan är ett jättekapitel i Stellas liv, säger Mia. Hon har haft hjälp av en resurs under nästan hela skolgången. När familjen bytte bostad och Stella kom till en ny skola fick hon en fantastisk lärare. En äldre kvinna som såg alla barn och de behov de hade. Men hon gick i pension mellan årskurs tre och fyra, och en yngre lärare kom. Skolan kraschade för Stella, och fick aggressiva utbrott mot framförallt den nya läraren.

Många möten och en anpassad skolgång passerade. Skolan pekade ut familjen som att den skulle ha behandlat Stella fel. I fyran hamnade Stella i en mindre klass för att få lugn och ro, och så var det i två veckor. En söndagskväll fick Stella panikångest, och föräldrarna åkte till Södersjukhuset. Där fick Stella lugnande medel och omvårdnad. Först därefter fick familjen en ordentlig kontakt med BUP och socialtjänsten. Den uppsökande mellanvården satte igång med en utredning, och kartlade Stellas situation.

Stella hade tagit på sig skulden för att den äldre läraren slutade och den yngre inte kunde ge henne den trygghet hon så väl behöver. Och sedan slutet av augusti har Stella och Mia varit hemma från skola och jobb.

– Men helst skulle jag vilja gå i skolan och träffa mina kompisar, säger Stella.

För familjen Österling handlar det nu om att slippa ytterligare uppbrott och separationer. De hoppas på en skola där Stella kan stanna ända upp till nian, och till våren kan det bli verklighet.

Adoptivbarn och NPF

– Adoptivbarn är överrepresenterade i gruppen funktionshindrade barn, berättat Kristina Lindstrand som är barnpsykolog vid Habiliteringscenter Mörby för barn och aktiv inom AdoptionsRådgivarna – ett nätverk av specialistkunniga inom området. Utöver den genetiska grunden finns flera orsaker såsom många separationer, mammor som missbrukar alkohol under graviditetsperioden, bristfällig näringstillförsel eller förlossningsskador.

Kristina och hennes psykologkollega Gabriele Johansson-Dittmann tycker det är viktigt att låta adoptivbarnen landa ordentligt i sitt nya hemland och sin nya familj innan man ställer en ADHD-diagnos. Anknytningsprocessen måste få ta tid och utredningspsykologen måste ta hänsyn till barnets bakgrund.

– Den stressen som barnen varit utsatt för genom olika separationer kan ha påverkan på hjärnan och ge symptom som liknar ADHD. Men symptomen kan försvinna när barnet känner sig tryggt och stressen minskar. Därför måste adoptivbarnen få chans att knyta an till föräldrarna innan de börjar förskolan, vilket kan bli ett dilemma särskilt för äldre barn som kanske redan har skolplikt när de kommer till Sverige, säger Gabriele. Samtidigt brukar barn som är institutionsvana från hemlandet snabbt bli vana vid skolan, men det ställer krav på stödinsatser från skolans sida.

– Samtidigt är det så att en del av dessa barn har så stora neuropsykiatriska funktionsnedsättningar från födseln att deras förmåga till anknytning blir bristfällig även med de bästa insatser från utmärkta adoptivföräldrar, tillägger barnpsykiater Henrik Pelling som är överläkare på BUP i Uppsala och ledamot i Attentions kunskapsråd.

Miljö och genetik

Att ADHD är vanliga bland utlandsadopterade visade även en svensk studie som publicerades i European Journal of Child and Adolescent Psychiatry 2009. Studien omfattade 16 000 barn födda 1985-2000 som var antingen utlandsadopterade eller hade svenskfödda föräldrar. Den utgår från Läkemedelsregistret där det bland annat finns uppgifter om alla recept som hämtats ut under en viss period. Eftersom de läkemedel som används vid ADHD nästan uteslutande förskrivs till individer med just ADHD, så kan uppgifterna ge en grov uppskattning av skillnader mellan olika grupper när det gäller förekomst av funktionsnedsättningen.

– Sedan 2009 fram till idag har inget nytt hänt från min horisont när det gäller kunskaper om adopterade och ADHD, kommenterar docent Frank Lindblad vid Uppsala universitet som var med och genomförde studien. Min bedömning är fortfarande att droger och alkoholmissbruk under graviditeten är en viktig orsak till den höga frekvensen av ADHD bland barn som adopterats från Östeuropa. Men många faktorer finns bakom ADHD. Risken för att få funktionsnedsättningen ökar vid högre adoptionsålder.

– Vi tolkar det som att risken är beroende av ackumulerade negativa upplevelser. Traumatiska erfarenheter hos barnet eller den biologiska modern kan spela in, fortsätter Frank Lindblad och konstaterar att symptomen sannolikt uppstår i ett samspel mellan genetiska faktorer, skador under graviditeten och miljön.