Emmie, 16 år, från Hua Hin i Thailand

Emmie_intervju (1 av 1)Vi träffas i centrala Jakobsberg utanför Stockholm en mulen torsdagseftermiddag i april. Fotografen Lena passar på att ta några bilder utomhus innan vi sätter oss i värmen på Wayne’s coffee och dricker Chai Latte. – Första gången jag drack det tyckte jag att det smakade jul, säger Emmie Eriksson. Lite sött, med kanel och ingefära. Leendena blixtrar mot Lenas kamera samtidigt som vi pratar.

För ungefär två månader sedan firade Emmie sin sextonårsdag. Men hon var två och ett halvt när hon kom till Sverige från Thailand. Många foton finns från den tiden. Det är inte lätt att komma ihåg hur det var att komma till ett helt främmande land. Men plötsligt tänker hon på att det var något speciellt med maten. – Kanske var det doften, säger hon.

Emmie skrattar när hon berättar om en händelse hon förmodligen fått höra många gånger. Jag åt av maten jag fick förutom en gång då det var någon grå gegga.  Under hemfärden från Thailand satt hennes familj i tre fåtöljer i planet. – Jag var inte still en enda stund, och när maten kom var det samma sak som på barnhemmet. På matbrickan fanns ris. Det flög runt henne och medpassagerarna.

Starkaste minnet från Thailand är zoo-besöket familjen gjorde. – Kanske är det från foton som vi tog men också för att jag satt på pappas axlar, säger Emmie glädjestrålande. Det tyckte jag alltid om när jag liten.

Jag frågar om Emmies barndom, och det syns på henne att hon har bra och stöttande föräldrar. – De har låtit mig vara barn, konstaterar Emmie. Ibland säger en del att jag är en ung vuxen, men det stämmer inte. Jag känner att jag fortfarande är ett barn, och det vill jag tacka mina föräldrar för.

Vi backar sexton år i tiden när jag undrar om  Emmie ursprung. – Jag kommer från ett barnhem i Hua Hin, berättar Emmie. Det ligger på östra sidan av den thailändska halvön ungefär 20 mil söder om Bangkok, tillägger hon. – Vilka som är mina biologiska föräldrar finns det ingen som vet. Emmie säger att barnhemmet revs några år efter att hon kom till Sverige.

Emmie har återvänt till Thailand men mer som semester. – Vi var i Phuket två-tre veckor för några år sedan. Därifrån åkte vi till Bangkok för några dagar. – Det var en riktigt storstadskänsla. Det var en marknad så fort man kom ut från hotellet och mittemot ett stort hus med flera våningar av shopping, säger en entusiastisk Emmie.

I Sverige minns inte Emmie något som varit konstigt eller besvärligt under uppväxttiden. Men hon fick hon ibland frågor om sitt ursprung och om adoption. – Jag upplevde det inte jobbigt känslomässigt, och det beror nog på att min storasyster Helena också är adopterad. Vi har talat om adoptionen från det att jag var väldigt liten som jag kommer ihåg, säger Emmie.

Och har något blivit annorlunda som tonåring? Egentligen tycker inte Emmie det. Hon talar om sitt stora intresse i skolan som är naturorienterande ämnen. – Jag funderar omkring arvsanlag och vad som påverkar oss, om blåa och bruna ögon och sådant bland annat.

Vi har fått reda på att NO-ämnen ligger Emmie varmt om hjärtat. Hur är det på fritiden? Emmie berättar att hennes mamma tyckte att dottern skulle pröva på olika saker för att ta reda på vad hon tyckte var kul. Det blev först balett och dans vid 4-5 års ålder, därefter fotboll och sedan fastnade Emmie för gymnastiken. Hon har tränat i flera år för Järfällagymnasterna på tävlingsnivå fram till dess att hon fick skador som nu fått henne att göra ett uppehåll. Men för tillfället är Emmie tränare i två olika grupper, och tränar på Friskis & Svettis. – Jag kommer att fortsätta med gymnastiken beroende av vilket gymnasium jag väljer och mitt fortsatta intresse, säger Emmie.

Det bästa jag varit med om hittills är när vi från Järfällagymnasterna var med i en tävling för första gången i fristående dans och vann, säger Emmie. – Vi nästan grät och kände att vi hade gjort så bra ifrån oss. Och sämst, fortsätter Emmie, det är att vara med om något pinsamt. –
När jag var 8 år och under sommaren var jag på fritis (i skolan). Då skulle jag springa mot lekplatsen när en basketboll kom rullande. Jag såg inte bollen och sprang rakt på den. Jag skrapade upp ansiktet och blödde näsblod. Det var inte kul, erkänner Emmie.

Emmie har höga ambitioner för framtiden. – Mitt mål är att bli advokat, men som liten drömde jag om att flyga och vara pilot. Jag har pratat mycket med min pappa om utbildning och jobb, och efter många funderingar har jag fastnat för juristutbildningen och att bli advokat. – Redan idag argumenterar jag utifrån vad som är rätt och fel, säger Emmie.

Tiden börjar närma sig slutet för intervjun. Vad kommer att hända inom den närmsta tiden? – Snart ska jag på skolans bal för alla niondeklassare. I sommar ska jag vara hemma, umgås med kompisar och åka till landet i Hassela. Det ska bli kul, avslutar Emmie.

(Ur Att adoptera 2012 – text och bild: Christer Lindblad)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.